LYRICS UNGMANLAND GATSBY STATION MINNEN |
MINNEN (UTKAST) Sept. 12, 1914. Det är kallt och mörkt ikväll igen. Jag har inte sett himlen på över fjorton månader. Alltså inte på hela tiden jag varit här. Dimman och röken ligger så tjock. Det är lustigt hur alla mina tidigare minnen av himlen är blå. Klarblå, kristallklar. Det är så man står ut här vet du? De gamla minnena. Man bryter sig ur verkligheten, stänger ute ljudet från kulsprutorna och granaterna. Ser inte sina döende och döda kamrater. Skaffar sig inga kamrater. Det var tidig lärdom jag tog. Det är inget äventyr. Ingenting att berätta om vid middagarna när man kommit hem. Om man kommer hem. Inte för att det inte finns något att berätta, utan för att de som uppfattar och tar till sig vad som händer här blir galna. För eller senare. Nej, det enda man kan göra är att stänga av och minnas det gamla. Havet, solen, himlen. Och dig. Det är otroligt hur många och hur detaljerade minnen man kan mana fram. Jag har gått igenom våra fyra år många gånger. Ord för ord kan jag minnas ett samtal vi haft. Må hända obetydliga små samtal kan tyckas, men här, här blir varje sådant minne en guldskatt jag vaktar och värnar. En skatt man inte delar med någon. Det finns det också de som gör, men de hör till samma skara. Till de som uppfattar och är närvarande och som sedan faller in i dårskap. Kanske spelar det där ingen roll. Dåre eller inte så är vi alla här, så vad spelar det egentligen för roll? Men för vissa av oss blir det viktigt. Jag antar att det åtminstonde i fantasien gör oss verkliga. Levande. Att minnas, då har det väl ändå hänt? Då har man väl i alla fall någon gång varit verklig? Fast vissa minnen är inte lika tydliga. Jag hade svårt för de minnena förut, de var som en förlamning eller ett amputerat ben. De bröt förtrollningen så att granatsplitret och dödsskriken trängde igenom och nådde fram. Nu har jag fyllt de där luckorna med tankar som jag låtsas är verkliga minnen. Om jag inte minns hittar jag på. Några av de bästa minnen jag har av dig är sådana. Jag säger ändå minnen för tillslut blir de ju det ändå. I viss mån är det kanske lite förvirrande, för jag har börjat glömma vilka som är riktiga minnen och vilka jag har hittat på själv. Tillexempel hade jag för mig att jag hittat på att jag har en son med dig. Men i ett av dina brev sa du att han har börjat gå. Du kallade honom Max. Du förstod nog inte hur det är och trodde väl att jag blivit galen. Du ville inte göra mig ledsen. Då ville du inte. Det vill jag tacka dig för. Att du inte ville göra mig illa. Att du bara berättade om goda ting, trevliga saker om livet där hemma. Om hur du väntade på att jag skulle komma hem, om hur stolta ni är. Sådant kan jag bygga nya minnen av att fly in i, att verkliggöra. Leva. Jag vet att du inte ville att jag skulle åka. De samtalen minns jag också. Jag vet att du bad mig och att jag reste mot din vilja trots att du stod där och vinkade och lovade att vänta. Jag vill att du ska veta att jag tycker som du nu. Att jag inte borde ha åkt. Att jag borde flytt med din bror, gömt mig eller vad som helst men inte stå stolt på fördäck i givakt medan fartyget kastade loss. Jag vill att du ska veta att du hade rätt. Det har ju ingen betydelse nu, men jag vill att du ska veta. Vet det att de minnen jag tar med mig härifrån är minnena av dig. Gryningsvinden svepte undan doften i röda sjok över de gråbruna skyttegravarna. Flugorna hade redan funnit och lämnat det levrade blodet i mungipan och skallbasens botten. Regnet smattrade runt omkring i den blöta lerjorden och formade kratrar i det mindre och större perspektiv som döden utgör. I hans hand fladdrade brevet i vindpustarna liksom för att göra omgivningen uppmärksam på det, för att säga; det här är viktigt, det här är betydande. Det var givetvis en lögn. Ingen hade ännu upptäckt honom. |