LYRICS

SONGS & STORIES  
Markus Hultcrantz - Album
LET ME DIE WHILE I'M ALIVE >>
SONGS & STORIES >>
OH LOVE >>
WORDS AT SILENCE >>

GUSTAF FRÖDING 
Gustaf Fröding - Album (poems)
VIKEN (SE) >>
JONTE OCH BRUNTE (SE) >>
MEN (SE) >>
EN KONSTTEORI (SE) >>

PAPA EP  
Markus Hultcrantz - EP
PAPA >>
YOURS >>

PÅ RIKTIGT FRÅN HAGABERGS KAPELL  
Markus Hultcrantz - EP
ENSAM MAN MED MUSTACH (SE) >>
LÅNGSAMT FARVÄL (SE) >>


TEXTS

UNGMANLAND
Markus Hultcrantz - Novel (draft)
PROLOG (SE) >>

GATSBY STATION
Markus Hultcrantz - Short story (draft)
GATSBY STATION (SE) >>

MINNEN
Markus Hultcrantz - Short story (draft)
MINNEN (SE) >>

UNGMANLAND - PROLOG (UTKAST)
For full novel send mail to ungmanland@markushultcrantz.se

Barnet huttrade fastän det inte var kallt. Det var sent på kvällen så kanske huttrade hon för att hon var trött. Det var förstås fullt möjligt för det är lätt att känna sig lite frusen när energin börjar ta slut, men det troligaste var ändå att hon helt enkelt huttrade för att hon var rädd.
   Om hon nu var rädd så var det för all del inte så konstigt. Där hon var, var det nämligen mörkt och tyst som i en grav. Hon var dessutom alldeles ensam vilket, när man tänker efter, även det påminner om förhållandena i en grav.
   Barnet kände sig fram med fötter och armar. Det var åtminstone inte trångt som i en grav. Å andra sidan kan man inte gå vilse om man är nedgrävd i jord. Här, däremot, var det precis vad hon hade gjort.
Hon hade glömt tiden. Som barn gör när de har roligt. Hon hade stannat för länge. När hon till slut hade gäspat och sagt att det var dags att gå var det redan mörkt.
   Hennes vänner hade varit rädda redan då. För rädda för att våga följa henne hem. Så rädda att hon själv hade blivit modig. När de sa att det var för mörkt för att hitta och för långt för att gå, då hade hon bara skrattat.
   Egentligen hade väl hon också varit rädd, precis som de, men det kunde hon ju inte säga när hon redan hade skrattat. Nu var den där första rädslan ingenting. Vad är väl rädslan för mörker mot rädslan för döden?
Hon hade lovat sig själv att inte börja gråta. Ändå rann det tårar nerför hennes kinder. Hon brydde sig inte om det. Det fanns ingen att vara modig för här och hon vågade inte vända tillbaka. Hon vågade inte stanna och hon vågade egentligen inte fortsätta framåt heller. Nej, modet hade hon inte längre, om hon nu någonsin hade haft det. Det var i alla fall ingenting annat än rädslan som drev henne nu.
   Hon tog djupa andetag utan att det egentligen kändes som att hon fick någon luft. Det kanske inte fanns någon att vara modig för, men panik, det kan man ha lika bra när man är själv.
   Hon famlade vidare i sin ensamhet, på randen till sammanbrott, genom mörkret och tystnaden.
   Det var då hon hörde ropet.
   Det var en röst som i sig var minst lika skrämmande som själva tystnaden. Kall och varglik. Däremot var röstens ord det enda ord som faktiskt kunde bringa tröst. Ropet närmade sig, stegrade.
   Det finns bara ett ord som har en sådan kraft att man ur armaste förtvivlan plötsligt hyser hopp. Som kan skyla mörkret i sitt bländvita ljus och som skänker ett skrämt barn sådan omedelbar tröst. Det ordet är ens eget namn.
   Barnet sjönk ihop på marken och lät den chockartade lättnaden förlösa gråten. En gråt som steg i kraft och övergick i ett hjälplöst, hjärtskärande skrik.
   Det var det skriket som väckte det andra barnet.
Simon vaknade, fullt påklädd, i gungstolen. Han klev upp och tvättade ansiktet i vattnet från hinken vid spisen. Han skruvade av glaset från lampan, vevade fram en ny bit veke och tände den med en eldsticka. Skenet från oljelampan kastade långa skuggor över köksväggarna när han tassade över golvet för att hänga upp den på sin plats vid dörren. Det var då han upptäckte att Jonnas jacka inte hängde på sin krok.
   Han tog ner lampan igen och lät ljuset falla över de dammiga golvplankorna. Hennes skor var inte heller där. Långsamt kopplade han ihop informationen som hans nyvakna hjärna tagit in och plötsligt klarvaken mindes han och förstod.
   Han hade somnat med alla kläderna på, i gungstolen, för att han suttit uppe och väntat på henne. Han hade varit både arg och orolig innan han till slut uppenbarligen somnat ifrån alltsammans. Nu var det, också uppenbarligen, mitt i natten och hon hade fortfarande inte kommit hem. Simon blev rädd på riktigt. Sedan lade han för första gången märke till ljudet som väckt honom.
   Han insåg att det hade funnits där hela tiden, men i sin nyvakna halvdvala hade han antagit att det var en varg som ylade någonstans långt borta. Nu hörde han tydligt att det stegrande ylet var hans egen Jonna som skrek och grät där ute. Någonstans i närheten. Sedan hörde han ropet. Som en isande pil genom gråten, någon som ropade efter hans Jonna. Han kastade sig mot dörren och i samma stund som han kom ut på gården tystnade världen tvärt.
   Det var som om den hade vikits in i en trollkarls vänstra näve och kommit ut i en annan färg ur hans högra rockärm. Simon kände direkt att något var fel. Han visste med ens att han hade sett Jonna för sista gången, men han vägrade också genast att acceptera det.
   Han var både arg och ledsen och ur de känslorna väcktes en hejdlös beslutsamhet. Så här fick det inte vara. Vad eller vem det än var som stulit Simons Jonna från den här världen skulle inte komma undan med det. Hur liten och obetydlig han än var. Hur liten och obetydlig än Hon var. Det måste finnas gränser.
Simon bestämde sig för två saker. För det första fanns det inte längre för honom något som var obetydligt. Det var en enkel insikt när han väl hade gjort den. För hur kan något obetydligt egentligen finnas? Är inte minsta grässtrå eller gruskorn eller insekt egentligen precis lika betydelsefulla som gräsbevuxna kullar, grusgångar och fåglar? Och är inte gräsbevuxna kullar, grusgångar och fåglar förutsättningar för länder, städer och människor? För om inte grässtrån finns, kan det ju inte finnas gräsbevuxna kullar. Och ett land utan sådana kullar kan väl egentligen inte kallas för ett riktigt land? Det samma, menade Simon, gällde för både gruskorn, insekter och precis allting annat också.
   Det andra Simon bestämde sig för var att hitta Jonna. Fastän han visste att han skulle misslyckas, på samma sätt som han visste att hon var borta, och att världen - kanske just därför - aldrig skulle bli sig lik. Det omöjliga i motsatsen att veta att man kommer att misslyckas och ändå bestämma sig för att klara av något, var en befrielse. Ju mer han tänkte på det, desto bättre kändes det och desto mer beslutsam blev han.
   Ingenting är obetydligt och ingenting är omöjligt, tänkte han.